Jag gillar egentligen inte att lägga helpolitiska analyserande inlägg i min blogg då jag försöker hålla den så personlig som möjligt, men den här gången väljer jag att göra ett undantag då jag finner att debatten om Sverigedemokraterna går på tomgång och inte kommer framåt någonstans, varken i analysen eller praktiken. Hur bekämpar vi SD? Det är frågan…
För det första måste vi utveckla alternativt omvärdera analysen kring varför Sverigedemokraterna får röster. Det handlar inte om “folks allmänna okunnande” (sen när funkade det att dumförklara folk, idioter) som många verkar vilja peka på. Man vill bekämpa SD genom praktiken att “visa SDs riktiga agenda” - vilket jag anser är hyckleri och rent jävla skitsnack. Att folk inte skulle förstå var dom röstar på tror jag inte ett ögonblick på, i SDs sammanfattning om partiprogrammet står det:
Vi värnar Sveriges nationella suveränitet [...] Vi förespråkar en moralisk upprustning, vi värnar västerlandets kristna etik, och vi vill stärka nationalkänslan, för att på så sätt skapa en större trygghet och gemenskap inom det svenska samhället. [...] Svenska folket måste lära känna sin gemensamma historia [...] Det mångkulturella samhällsexperimentet kostar oss varje år enorma pengar och det är bara sverigedemokraterna som ifrågasätter om det är rimligt. [...] Ett befolkningsmässigt homogent samhälle har bättre förutsättningar att nå en fredlig och demokratisk utveckling [...] Dagens situation med kulturellt främmande enklaver i de flesta städer är inte hållbar. [...] Det bästa både för svenskarna och för de invandrare som inte kunnat anpassa sig till samhället vore om många invandrare återvänder till sina hemländer. [...] Rotlösheten står i motsats till något som är väldigt viktigt för oss sverigedemokrater - rätten till en nationell identitet. Alla människor måste få känna att de tillhör ett folk. [...]
Och i SDs principprogram står det:
Denna enande faktor är viktig för att varje människa ska kunna känna sig trygg i sin identitet. Visst är varje människa unik, men samtidigt är vi också mer eller mindre lika varandra. Vi är alla beroende av gemenskaper, människor som på olika sätt liknar oss själva och som vi kan identifiera oss med. Sverigedemokraterna menar att det i första hand är familjen och nationen som ger oss förutsättningarna att uppnå detta. Inga konstruerade kollektiv kan helt ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper. [...] Om varje människa är unik är också varje sådan ovan nämnd gemenskap unik - i synnerhet nationen, definierad i termer av en gemensam kultur. Förvisso kan de kulturella gränserna vara ömsom skarpa, ömsom suddiga, men även här gäller samma princip som för människan: vi är mer eller mindre lika. Visst finns det kulturella skillnader mellan svenskar och våra nordiska grannar även om de är mindre än skillnaderna mellan svenskar och människor från kulturellt avlägsna delar av världen. Därför kan det vara mer eller mindre komplicerat att förena olika kulturer med varandra. Ibland blir detta särskilt svårt, eftersom de olika kulturernas grundläggande värdesystem krockar. Som ett led i strävan att undvika konflikter bör den här typen av kulturkrockar förhindras. [ ...] Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent. [...] Statsnationen är nationalstatens motsats, och innebär att det ryms flera nationer inom en och samma stat. Sådana samhällen är ofta mångkulturella, men kan också betraktas som särkulturella där de olika grupperna lever åtskilda snarare än tillsammans.
Dessa, och andra, kränkningar av den nationalistiska principen ger upphov till instabilitet och konflikter. [...] Såväl bevarandet av den kulturella mångfalden som kravet på gemenskap inom ett samhälle gynnas starkt av om det kan ske inom ramen för ett system av nationalstater, baserade på den nationalistiska principen. [...] För att vi ska få en mer fullständig definition av nationen, måste sådant som språk, religion, lojaliteter och ursprung tillfogas. Man ska alltså också kunna känna igen varandra såsom tillhörande samma nation. Nationen utgörs av folket och dess särart. [...]
Och det räcker nog där. Det finns tusentals mer citat, men det jag vill lyfta fram är att Sverigedemokraterna har en politik bygd på fascistiska principer (starkare nationalstat, stark nationalism, stark polisstat och så vidare) och man väljer heller inte hymla med det. Därför behövs dagens analys om hur man ska bekämpa SD utvecklas eller omvärderas för att därefter kunna utprägla en annan strategi för att bekämpa fascisterna. Det är ett måste.
Hur bekämpar man då ett fascistiskt parti?
Man börjar med att räkna dem som en reell politisk kraft, vilket SD onekligen visat att man är. Och eftersom man heller inte hymlar med sin fascism så kan vi inte klara av att bekämpa SD i form av att försöka “outa” dem som fascister - det gör dem redan klart i sin politik är dem är!
SD vinner flest röster i klassiska “röda” arbetarklassområden där arbetslöshet sätter sin stora prägel, ofta orter med mycket invandrare boendes i. Det är alltså upp till oss i Arbetarrörelsen att stoppa SDs framfart genom att sluta vara så jävla dåliga - Så är det! Den enkla sanningen med sin bittra eftersmak. Vi måste visa upp reella kamper som rör folks vardag. Propagandan kan inte vara tomma floskler, utan den måste ha en verklighetsförankring i sig - den måste vara kopplad till kamper som rör folk. Kamper mot nedskärningar, arbetslöshet and so on. Det finns redan några exempel man kan visa på som verkar ha fixat det här, Förenade Klasskamrater i Borås är ett exempel som tog upp en kamp med verklighetsförankring i skolan, Socialistiska Partiet i Västervik är ett annat när man kämpar aktivt mot t.ex. nedskärningar. Det är bara ta efter!
Det är dags att krafter som t.ex. Vänsterpartiet tar sitt jävla ansvar. Det är dags att börja bekämpa fascismen genom att ta över områderna man en gång hade stark förankring i igenom att gå tillbaka till verklighetsförankrade kamper. Det är ditåt den autonoma vänstern nu på senare år börjat utvecklats till och det är dit vi måste fortsätta - alla krafter i den socialistiska arbetarrörelsen rörelsen måste kämpa för arbetarklassen välbefinnande med kamper som är reella för vår egna klass, arbetarklassen.
Vi kan inte lita på liberala analyser som oftast är helt enkelt säregna och idiotiska.
Vi måste visa på vettiga politiska alternativ. Det är lösningen.
