Vargtimmen

Så var det vargtimmen, vaken i ett tänt rum med en fläkt som går på i värmen. Jag sitter och väntar på ett telefonsamtal och sömn är inget för mig. Tankarna banar iväg vargtimmar som dessa, ni vet, man sitter och tänker på det mesta, resonomangen tar ut sina svängar. Jag är mör i kroppen efter ett kort, men intensivt, styrke- och cardiopass tidigare ikväll. Frågan är dock, hur stoppar man en nazistmarsch?

Det är svårt, man måste ha långsktigt arbete där arbetet flyttar ut i arbetarklassens område i storstäder, så som förorter. Man måste arbeta med reella frågor som rör folks vardag, här och nu! Det är sådant som attraherar folk till arbetarrörelsen. Fast samtidigt, vi måste ha någon konkret plan också, vi kan inte bara förlita oss på långsiktig rekrytering, vi vill väl ändå stoppa nästa nazistmarsch som äger rum. Problemet är dock polisen, polisen har sjukt mycket resurser att röra sig med, det har inte vi. För det första måste vi ha rätt mängd om vi ska satsa på blockader, och då måste vi ut och agitera för sakfrågan (blockaden) där vi kan locka folk - i staden i fråga. I Linköping 05 gjordes det mycket bra, desto mindre bra efter det. Vi måste ha ett riktat arbete mot förorterna, vi måste stå på stan, vi måste få folk från orten att komma. Det går inte att förlita sig på inresta “proffsdemonstranter”, som det så sött kallas i vissa proffstyckares käftar.

Annars har jag några andra strategier i huvudet, men de som skall diskutera det är de berörda i de olika städerna, och jag vistas inte i någon utav dom. Så där sätter jag punkt, för nu kom samtalet.

Applicerbart i dagens samhälle

“Jag är en av dem som slavar på kung Keops pyramid,
det är vi som jobbar nere invid foten”

Jag jobbar timmarvis på jobbet och får inte se en bråkdel av det jag tjänar in till ägarna.

“Har man en gång kommit hit, blir man aldrig mera fri.
Om man slutar här, så slutar man i gropen.”

Jag kan inte fly från dagens samhälle. Jag är fast i skiten. Jag tvingas leva i en icke-levande värld. Där jag, likt ett jävla ekorrhjul, går runt runt runt med samma jävla rutin. Väljer jag att ställa mig utanför ekorrhjulet med produktion och konsumtion så dör jag, på grund av samhället. Har man inga stålar så dör man. Vi kommer hit och vi slutar här.

“Bakom femton dubbla reglar,
bakom femton dubbla lås,
håller rikedomen hov i maktens salar.
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör.
Här är tankarna och rummen lika svala.
Och om någon måste dö,
eller några ska ha spö,
finns det andra som kan verkställa besluten.
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten.”

Makthavarna (välj valfri beskrivande synonym, förslagsvis utsugarna och svinen) sitter i sitt jävla riksdagshus och på sina jävla toppmöten där verkliga människors behov inte hörs, där våra rop inte hörs. Där vi kan ignoreras. De rika, de som har den verkliga makten över våra liv, deras önskemål hörs. Men inte vi arbetare.

“Om dem där uppe i det blå inte längre vill förstå,
utan föraktar alla de som ger dem mat,
ska pyramiderna tillsist bli deras grav.”

Varje historia i tiden är en historia om klasskamp. Historien visar på att vi kommer säga ifrån. Er värld kommer läggas i ruiner, ur den ska vi bygga en ny värdig levande värld. Erat samhälle kommer bli eran jävla grav. Jag kommer alltid kämpa för att slippa den här skitvärlden, det är ingen utopi, det är min verklighet. Mitt samhälle kommer och ska bli av.

“De må ha militärer och vapen, men vi arbetare har hjärta!”

Jag vill leva i ett samhälle där jag tillåts leva. Jag vill inte vara fast i ett jävla ekorrhjul där jag producerar för att konsumera. Jag vägrar, jag vägrar ta mig fan. Jag vill få det jag behöver för att överleva, jag vill inte ha något värderingssystem. Jag är trött att arbeta för att ni ska kunna bli rika på mitt arbete. Jag är trött på att det är vi som fyller era fängelser. Jag är trött på ett jävla utanförskap, jag är så jävla trött på hela skiten. Jag vill inte dö över pengar eller tillita mig till någon religion för att få hjälp. Jag vägrar. Jag gör min egna framtid, mitt egna liv. Jag vill ha ett liv som är levande, baserad på våra behov och där arbetet utförs efter våra förmågor.

Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp.

http://www.na.se/artikel.asp?intId=1291359

Så får man höra att man är en bortskämd snorvalp när man pratar om att vi i arbetarklassen blir utnyttjade. “Tänk på barnen i Afrika istället!”
Klockan sex i morse, då artikeln publicerades, sket det sig ganska brutalt för de som alltid ska ta företagare i försvar.

Fatta, det är så här det ser ut i dagens samhälle, företagen och den ägande klassen (borgarna) vill tjäna pengar, och du kan ge dig fan på att de inte vill jobba så mycket de borde göra för att få sin feta lönecheck. Varför jobba själv när andra kan göra det åt dig? Det här visar också på ett jävligt bra sätt hur kvinnor är extra utsatta i våran underbara, kapitalistiska värld. Igår fanns det en nyhet på Aftonbladet om ett engelsk företag som krävde att deras kvinnliga anställda skulle ha kläder som döljde “fettvalkarna”, och fick kvinnorna att se smalare ut. Nu detta. Kom inte och säg, kära borgare, att det här bara är enskilda fall. Klart allting är enskilda fall, men tillsammans blir dem väldigt många enskilda fall.

Men som sagt, kvinnorna är extra utsatta i samhället. Du som kvinna ska alltid vara sexig (vem som nu bestämmer vad som är sexigt) och du ska alltid göra det som din manliga chef säger åt dig att göra. Men det är vi i den arbetande klassen som ska förändra det här. I klasskampen måste vi blanda in kvinnokamp också, inte bara stirra oss blint på det ena eller det andra. Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp!

Serganten