All the small things

Idag jobbade jag ett längre pass som butiksbiträde. Först fick jag plocka upp varor och därefter blev det att sitta i kassan dom resternade fyra timmarna av passet. Jag hatar kassajobbet. Det är det värsta som finns. Massa odrägliga jävla kundjävlar som stressar som om världen gick under inom några minuter och dom köper sin sista ranson för det här livet. Jag hatar att ha ont i ryggen av att sätta mig ner men så jävla trött för att stå upp. Det är sinnessjukt. Och jag har då fan ingen bra lön. Jag ligger väl på sisådär 90 spänn i timmen, lite avrundat. Det är vad mitt liv är värt det.

Innan jag satte mig i kassan så plockade jag upp varor och hjälpte kunder, jävla turister. Jag hatar när vi har mycket folk i min butik, då jag oftast sitter i kassan betyder det långa köer, men idag betyder det att alla ska stå och ta plats där jag behöver plats för att plocka upp varorna jag plockar upp. Idag plockade jag upp Rulltårta (innehåll: 99,9% medel av slag som inte är naturliga), Polkagrisstänger (som jag sedan sålde i kassan, jag blev helt chockad, vem fan köper POLKAGRISSTÄNGER på s o m m a r e n?!), jag plockade upp lite annat också som jag inte kom ihåg. Övriga tiden på golvet gick åt att hjälpa kunder att hitta sina varor.

Under tiden jag jobbade funderade jag jäkligt mycket, hur sinnessjukt är det inte att någon som jobbar med att vårda datorer kan ha lön på typ 27 tusen riksdaler medan en människa som vårdar människor kanske har en lön på under 20 tusen? Världen är knullad. Jag har 177 spänn kvar på kontot f. ö., men då har jag dock 244.50:- att inkassera från en polare som jag ligger ute med pengar med, och fyra tusen som jag ska föra över från mitt sparkonto till mitt riktiga konto. Dom fyra tusen ska gå till en resa jag ska åka på.

Idag vägrade jag skriva ett återköp åt en kund som var så nedrans otrevlig så jag ville sänka honom på plats, men hindrade mig i sista sekund för dom där jävla 90 spännen i timmen som jag måste ha för att överleva. 90 spänn. 90 jävla ynkliga kronor i timmen, det är vad mitt liv är värt. Hur mycket är ditt liv värt?

Jag såg på framsidan på aftonbladet idag om hur en 15 årig flickstackare fick sätta livet till på arbetet för att ägaren inte hade bemödat sig med skyddsutrustning åt ‘na, samtidigt som 37(!) av mina kamrater som är ifrån samma samhällsklass som jag själv har fått sätta livet till på slaveriet, förlåt, arbetet, i år. Och då ska ni veta att det “normala” är 30 personer/året. 2008 - dödens år för arbetarna. Mina djupaste kondoleanser går ut till familjen. Mitt hat går ut mot ägaren.

Dagens nackskott: Alla kapitalister som ligger bakom morden på 37 arbetare i år på arbetsplatsen.
Dagens hyllning: 5 dagars ledighet.

Kapitalismens signum

Jag satt köpte aftonbladet när jag var och handlade mat. Åter igen stod det om Elisabeth Fritzl som alla förmodligen hört om. Hon ska nu göra ett tv-framträdande där hon berättar om sin hemska upplevelse, varför? Jo, för att slippa medias press mot henne.

I artikeln kommenterar en okänd källa från tv-kanalen som förväntas köpa upp intervjun om intervjun, i papperstidningen, fritt citerat ur minnet; “Det kanske inte är så bra för läkeprocessen, men hon är fylld av hat” - därför skall det tydligen vara heeelt okej att intervjua någon som spenderat 24 år av sitt liv instängd i en fucking källarjävel. Och det är inte ämnet om Skräckens hus i sig jag kommer beröra här, jag tycker mest det är kapitalism definierat till tusen.

I den här världen vi sliter i och som vi byggt upp så är det helt okej att göra något mot andra människor, så länge det ger cash och berömmelse. Pengar är allt, det är ett faktum. Människan är inget, det är också ett faktum. Jag vet inte hur det är med dig, själv är jag trött på ensam-samhället där Vi räknas som skit fast hela skitsamhället bygger på vår konsumtion och produktion.

The home of the thiefs, the home of the slaves - welcome to capitalism!

Tradin’ war stories

Varje dag utbyter jag krigshistorier med folk. Vi utbyter analyser av olika konflikter i samhället och hur vi gått till väga för att få en drägligare situation i livet. Det är krigshistorier av rang. Det handlar allt om ifrån facklig organisering till fusk på prov eller fildelning, ibland hur man gått ihop för att stoppa alkoholflödet till ungdomar eller narkotika också, för den delen. Det har handlat om allt från kukiga chefer till riktiga fittnyllen till borgare. Första Maj firade jag genom att med ett gäng kamrater kolla på filmer av socialistiska karaktärer, vi kollade på Bloody Sunday och Tupac Resurrection. Tupac delgav oss sin krigshistoria, hur han försökte förändra världen. Jag blev minsann imponerad.

Tupac Amaru Shakur lyckades få kriminella gängbildningar att skriva på “The code of thug life” som handlade om att gängen bland annat skulle undvika att ‘civila’ blev inblandade i deras verksamhet, eller lidande. Att knarklangningen skulle sluta vid skolor och så vidare. Tupac sa att “I think that even gangs can be positive, they just gotta start to be selfproductive instead of selfdestructive.” Han växte upp i en enorm fattigdom där kapitalismens bieffekter på samhället var vardag. Våld och knark var vardag. Hemlöshet var vardag. Ni förstår. I vänstern pratas det ofta om gamla ikoner från tidigt 1800-tal, jag är dock av uppfattningen att man borde uppmärksamma och diskutera idéer ifrån kommunistiska teoretiker från modern form, vilket Tupac faktiskt var. Tupac kanske inte höll sig politisk korrekt alla gånger, men det krävs helt klart att hans idéer uppmärksammas och diskuteras. Nu ska jag dock inte förstöra filmen för er och berätta alla hans idéer, utan ni får se den själva. Nedladdningslänk finns här. Ett dokument av vår tid.

Första maj var min enda lediga dag på 14 dagar. Jag är som sagt på ett fritids för tillfället och jag måste säga att det är hårt, men kul! Med en arbetsplats i kaos på grund av bossens misslyckande med stabilitet och politikernas (se: asens) vilja att skära ner mer och mer i det offentliga. Barnen är trevliga jävlar, men det går mig inte en dag förbi att av den barnkullen jag arbetar med var dag kommer säkerligen 10-15 finns i mer eller mindre kriminela kretsar om 6 till 10 år. Det är sorgligt, denna jävla kapitalism förstör oss.

I övrigt har SD riksårsmöte, ifall nu någon bryr sig. Partiledaren gnäller om hotbilde(r) för att man inte lyckas fylla sina platser i KF och snutar bevakar skiten.

Signerat,
Spoked

Applicerbart i dagens samhälle

“Jag är en av dem som slavar på kung Keops pyramid,
det är vi som jobbar nere invid foten”

Jag jobbar timmarvis på jobbet och får inte se en bråkdel av det jag tjänar in till ägarna.

“Har man en gång kommit hit, blir man aldrig mera fri.
Om man slutar här, så slutar man i gropen.”

Jag kan inte fly från dagens samhälle. Jag är fast i skiten. Jag tvingas leva i en icke-levande värld. Där jag, likt ett jävla ekorrhjul, går runt runt runt med samma jävla rutin. Väljer jag att ställa mig utanför ekorrhjulet med produktion och konsumtion så dör jag, på grund av samhället. Har man inga stålar så dör man. Vi kommer hit och vi slutar här.

“Bakom femton dubbla reglar,
bakom femton dubbla lås,
håller rikedomen hov i maktens salar.
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör.
Här är tankarna och rummen lika svala.
Och om någon måste dö,
eller några ska ha spö,
finns det andra som kan verkställa besluten.
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten.”

Makthavarna (välj valfri beskrivande synonym, förslagsvis utsugarna och svinen) sitter i sitt jävla riksdagshus och på sina jävla toppmöten där verkliga människors behov inte hörs, där våra rop inte hörs. Där vi kan ignoreras. De rika, de som har den verkliga makten över våra liv, deras önskemål hörs. Men inte vi arbetare.

“Om dem där uppe i det blå inte längre vill förstå,
utan föraktar alla de som ger dem mat,
ska pyramiderna tillsist bli deras grav.”

Varje historia i tiden är en historia om klasskamp. Historien visar på att vi kommer säga ifrån. Er värld kommer läggas i ruiner, ur den ska vi bygga en ny värdig levande värld. Erat samhälle kommer bli eran jävla grav. Jag kommer alltid kämpa för att slippa den här skitvärlden, det är ingen utopi, det är min verklighet. Mitt samhälle kommer och ska bli av.

“De må ha militärer och vapen, men vi arbetare har hjärta!”

Jag vill leva i ett samhälle där jag tillåts leva. Jag vill inte vara fast i ett jävla ekorrhjul där jag producerar för att konsumera. Jag vägrar, jag vägrar ta mig fan. Jag vill få det jag behöver för att överleva, jag vill inte ha något värderingssystem. Jag är trött att arbeta för att ni ska kunna bli rika på mitt arbete. Jag är trött på att det är vi som fyller era fängelser. Jag är trött på ett jävla utanförskap, jag är så jävla trött på hela skiten. Jag vill inte dö över pengar eller tillita mig till någon religion för att få hjälp. Jag vägrar. Jag gör min egna framtid, mitt egna liv. Jag vill ha ett liv som är levande, baserad på våra behov och där arbetet utförs efter våra förmågor.

Truckförare fälld för mord på prostituerade

Nu har mördaren blivit fälld för morden på dem prostituerade kvinnorna han mördade.
Enligt DN var det “en av de största polisjakterna i Storbritannien i modern tid.” Vilket jag mycket väl ställer mig bakom. Men det är inte morden i sig jag tänkte reflektera över i det här inlägget.

Arbetarklassens systrar tvingas till prositution. Va? Skrånar liberaler. Vad menar han? Ja, vad menar jag? Man hör ofta liberala floskler om “individens fria val” och man minsann har ett val att prosituera sig eller icke. Jag vågar hävda motsatsen!

I dagens globala kapitalism så finns det en grundregel, en kärna, i hur samhället är uppbyggt. Den kärnan heter “Har du inga pengar så dör du”. Det är regeln som gäller. Således behöver man pengar för att överleva, och man måste vara beredd att göra vad som helst, som att sälja sin egna kropp för sexuella tjänster, för att få tag i pengar. Annars dör man. Så enkelt är det. Får man inget jobb på den vita marknaden får man ta jobb på den svarta, som rent struktuellt inte skiljer sig nämnvärt från den vita, lagliga, marknaden. Den enda relevanta skillnaden är att man inte kan organisera sig fackligt och på så sätt ta tillvara på sin säkerhet, till exempel. Men annars är det samma smörja.

Killen som säljer knark i gathörnen är inte den människan som tjänar storkovan på det, det gör kapitalisten bakom allt sammans, som på den vita marknaden.

I övrigt sörjer jag mina mördade systrar som inte har någon säkerhet på jobbet och är glad över att polisen fick tag på mördaren.

Vila i frid.

Tidningen Röd Agition har tidigare skrivit om händelsen.

Och så var det frågan om förutsättningar, kriminalitet, klass och kriminalvård

Debatten om kriminalvården verkar aldrig få ett slut, och kommentarer att internet ska lida så mycket som möjligt passerar hela tiden mitt öra, som dessvärre (i vissa fall) inte är dövt.

Dagens fängelse har idag ett syfte som jag inte anser att den bör ha. Fängelset idag är till för att straffa snarare än rehabilitera (jo, jag vet att det ska vara en rehabiliteringsanstalt på pappret, men så är det inte i verkligheten). Det är inte ovanligt att man återfaller i brott efter tid på anstalt och dagens anstalter är inte något man bör hylla, snarare slänga dynga på.

En brottsling ska rehabiliteras för att på så sätt komma in i samhället igen. Det utanförskap, som de flesta interner oftast har då majoriteten på anstalterna är ifrån nedre skikten i arbetarklassen, bör inte finnas från första början. Analysen får inte och ska inte sluta vid anstalterna i sig. Vill man stoppa brott i samhället får man se till den sociala omgivning som för det första skapade brottslingen. Ja, det är så jag känner - samhället skapar sina egna brottslingar. Majoriteten brottshandlingar sker på grund av dagens ojämlika samhälle där vissa föds med ingenting i fickan och ett fåtal med guldgruvor i barnkammarn.

Då kan vi också ta steget in på att alla skulle ha samma förutsättningar i livet och att det handlar fullt ut om personligt ansvar, vilket jag ser som rent skitsnack. Det är inte för inte majoriteten av internet är ifrån arbetarklassen, oftast bosatta i de mest utsatta områderna (de fattiga förorterna, miljonprojekten osv). Det har självfallet en koppling. Du bor i ett område där arbetslöshet, alkoholism, droger och annat skit är vardag. Klart som fan du inte har samma förutsättningar som om du bott i ett område präglat av välavlönande jobb, fina bilar, golfklubb bakom hörnet.

Alla har inte samma förutsättningar i livet, det är inte lustigt att brott finns i ett samhälle där man mäts i vilken ekonomisk tillgång man har. I dagens samhälle kommer makt med pengar, respekten i pengar och även livet hålls i livet av vadå? Jo, pengar. Att vara kriminell är som vilket annat jobb som helst, det handlar om att få in pengar för att komma så långt i livet som möjligt. Sen om du gör det på den svarta eller vita marknaden rör inte mig i ryggen speciellt mycket, förutom att den svarta marknaden är bortom all facklig organisering och blir helt klart mer riskfyllt: tjäna pengar med livet som insats! (= kapitalism?).

Nu blev det ett väldigt brett inlägg som banade iväg, då jag inte hade någon röd tråd i inlägget i sig.
Meeen ni överlever nog. Nu tillbaka till kvällens läsning: “Svensk Maffia”.